Många anser att kål är något bland det svåraste man kan odla. Anledningen är helt enkelt att det är så många som älskar den. De som hittills visat störst uppskattning för min kål är kålmal med larver, kålfjäril med larver, sniglar och rådjur. Men trots den hårda konkurrensen har kålen gått från att vara en svårbemästrad dröm till att bli en av familjens viktigaste basföda.

Det första året vi bodde i ett hus med en trädgård på 1500 kvadratmeter i en liten by i norr, var jag fylld av odlarglädje men saknade fysisk styrka och tunga maskiner. Istället för att gräva upp gräsmattan inspirerades jag av texter om att odla direkt i hål på marken. I mars, medan snön fortfarande låg djup i zon 7, satte jag igång. Under starka lysrör drog jag upp mina första plantor: tre vitkål och tre blomkål.

När sommaren kom grävde jag helt sonika sex hål i gräsmattan, fyllde på med lite köpejord och satte ner plantorna. Jag täckte marken med tidningspapper och gräsklipp. Vad jag inte visste då var att jag hade valt en av de svåraste sätten. Vitkål och blomkål har lång utvecklingstid och kräver enorma mängder näring – betydligt mer än vad mina små hål i gräsmattan kunde erbjuda. Det året blev skörden bara några få, tuggade blad. De ståtliga huvudena jag drömt om förblev just bara en dröm.

Andra året var jag bättre förberedd. Min man hade byggt odlingslådor och jag hade läst på. Nu trängdes kinakål, rödkål, spetskål och kålrabbi i den välpimpade jorden. Men så kom bakslaget. Kinakålen gick i blom och kålnätet till trots hade ohyran en uppdukad buffè. Jag var nära att ge upp och riva ut alltihop.

Istället bestämde jag mig för att ge kålen en sista chans. Varje kväll gick jag mina ronder och klämde larver för hand. När larverna äntligen minskade dök sniglarna upp. Vissa kvällar plockade jag tjugo stycken från en enda spetskål! Men envisheten lönade sig. När skördetiden kom insåg jag att kålen har en fantastisk förmåga att återhämta sig. En spetskål såg ut som en schweizerost och fick stå kvar åt rådjuren, men resten blev en seger.

Idag, några år senare, har paniken lagt sig. Jag blir inte längre förtvivlad när de första hålen i bladen dyker upp för jag vet vad som krävs. Förra året åt vi mer kål än någonsin tidigare och i år siktar vi på att bli i stort sett självförsörjande.

Att odla kål i zon 7 kräver sin kvinna. Den behöver försås tidigt, passas noga och skyddas mot hungriga gäster. Men det är så värt det. Jag vill uppmuntra dig som tvekar – ge inte upp! Om du har inställningen att ”bara testa”, blir du inte lika besviken vid motgångar, men desto gladare när du lyckas.

Om du är nybörjare så råder jag dig att börja med grönkål eller broccoli. Spara blomkålen – kålsorternas ”diva” – till senare. Den är svårast bland annat på grund av lång utvecklingstid, särskilt här uppe hos oss, men med lite tålamod är ingenting omöjligt.