Idag har jag skördat dill (Anethum graveolens) som är en av våra absolut mest älskade och karaktäristiska kryddväxter. Den har en självklar plats i det nordiska och östeuropeiska köket, men dess historia sträcker sig tusentals år tillbaka till helt andra breddgrader.

Dill tillhör familjen flockblommiga växter (Apiaceae), vilket innebär att den är släkt med andra kända köksväxter som morot, persilja, fänkål och kummin.

Trots sin starka koppling till skandinavisk sommarmat härstammar dillen ursprungligen från länderna kring sydvästra Asien och Medelhavsområdet. Det är en ettårig ört som kan bli upp till en meter hög. Den kännetecknas av sina trådfina, fjäderliknande gröna blad och sina stora, platta flockar av små, gula blommor. Den typiska dilldoften och smaken kommer från eteriska oljor, främst ämnena karvon och limonen.

Dill har odlats av människan i minst 5 000 år. Den finns omnämnd i gamla egyptiska skrifter (där den användes som smärtstillande medel) och hittades i resterna av romerska bosättningar. Romerska gladiatorer sades gnugga in huden med dillolja för att stärka musklerna.

Dill är relativt lättodlad men kan ibland vara lite nyckfull. Den trivs bäst i soliga lägen med väldränerad, näringsrik och fuktig jord och kan ta lite tid på sig att komma upp efter sådd. Dill utvecklar en djup pålrot och ogillar att omplanteras. Därför sås den bäst direkt på växtplatsen i omgångar från tidig vår till midsommar för att ha tillgång till färsk dill hela säsongen. Man kan också skörda en gång när den inte växt på sig så mycket och sedan en andra gång (om man inte vill så i omgångar under sommaren).

Det är viktigt att inte odla dill på samma plats år efter år, eller efter andra flockblommiga växter (som morötter), eftersom den är känslig för jordbundna svampsjukdomar och vissnesjuka.

De två stadierna:

1. Bladdill: Skördas tidigt, innan plantan börjar gå i blom. Bladen är späda och aromatiska.
2. Krondill: Skördas senare under sensommaren när plantan har blommat över och bildat gröna/bruna fröställningar (kronor).

I köket är dillen en absolut nyckelkomponent, särskilt när det kommer till att gifta sig med sälta och syra. Färsk bladdill är känslig för värme. Den bör tillsättas precis i slutet av matlagningen (t.ex. i såser eller över kokt potatis) eftersom kokning förstör den subtila smaken. Krondill har en robustare, nästan lite strävare smak som tål värme och lagring mycket bättre. Den är den absolut viktigaste ingrediensen i traditionell vattenbadskonservering av gurka (smörgåsgurka, saltgurka) och är obligatorisk vid kräftkoket.

Lagring:

Torkning: Bladdill tappar tyvärr mycket av sin smak när den torkas. Dillfrön däremot dricker upp smakerna och är utmärkta att torka och använda som brödkrydda eller i grytor.

Infrysning: Det absolut bästa sättet att bevara bladdillens fräscha karaktär till vintern är att hacka den och frysa in den i lufttäta behållare eller glasburkar. Det är viktigt att det man fryser in i är lufttätt, då man inte vill att resten av frysen tar smak av dillen.