Man brukar säga att kålen har många fiender, men egentligen är det tvärtom. Det är alldeles för många som älskar den! Att odla kål är en ständig kamp där olika gäster avlöser varandra under säsongen. Bilden ovan visar foderblad till rödkål som åkersniglar ätit på.

1. Försommarens första marodörer: jordloppor & kålflugor

Redan när kålen är späd på försommaren dyker de första skadegörarna upp.

• Jordloppor: Dessa små, svarta, hoppande skalbaggar älskar torrt och varmt försommarväder. De gnager massor av små hål i bladen så att de ser ut som pepprade sildukar. Att hålla jorden fuktig, pudra med träaska eller täcka med fiberduk tidigt på säsongen kan stänga dem ute.
• Kålflugan: Flugan lägger sina ägg nere vid stjälkbasen på jordytan. När larverna kläcks gnager de sig in i rötterna. Växten slutar växa och vissnar plötsligt helt utan förvarning. En liten ”kålkrage” (en rund kartong- eller gummiduk runt stjälken) hindrar flugan från att komma åt att lägga sina ägg. Jag har som tur är aldrig haft detta problem.

2. Högsommaren: kålfjäril och kålmal (larvattacken)

Larver från kålfjäril och kålmal kan äta upp en hel kålodling med en ofattbar hastighet. Man bör därför inspektera bladens undersida regelbundet för att klämma sönder de gula äggsamlingarna och plocka larver för hand.

Ett kålnät eller en fiberduk kan skydda effektivt om det sluter helt tätt mot marken, men det är pilligt och jag har hittills inte lyckats hålla det 100-procentigt tätt.

Ett år hade jag läst att larverna avskyr doften av tomatväxter, så jag satte tomater mellan kålen. Tyvärr var sommaren något kall och tomaterna tog sig inte särskilt bra. Dock har jag hört att om man lägger en massa tomatblad mellan kålen kan de hålla larverna borta, det kan ju vara värt ett försök.

De sista tre åren har jag använt mig av ett biologiskt larvmedel som heter Turex (Bacillus thuringiensis).

Så här gör jag: När jag ser att larverna dykt upp – och det inte väntas regn på några dagar – blandar jag Turex och vatten tillsammans med några droppar diskmedel. Diskmedlet är jätteviktigt eftersom kålbladens yta är väldigt vaxartad och utan diskmedel pärlar sig vätskan bara och rullar av!

Jag sprutar noggrant på alla kålblad, både över- och undersida, och då brukar larvproblemet ge med sig. Om nya larver kläcks kan man spruta igen efter någon vecka, men oftast har det räckt med en behandling hos mig. Medlet är helt ofarligt för människor och andra djur. Mina höns brukar till exempel få sig några”kålbad” under sommaren då de fullkomligt älskar kål!

3. Sensommaren: åkersniglarna tar över

När man väl fått undan larverna är det dags för nästa våg: sniglarna. De äter på alla växtdelar, men favoritfödan är de saftiga kålbladen. Hos mig i Norrlands inland är det framför allt den beigefärgade åkersnigeln som knaprar på kålen (vi har som väl är inte drabbats av mördarsniglar i några större mängder ännu).

Att bekämpa sniglar kräver envishet:

• Handplockning: Jag går ut minst en gång om dagen, oftast på kvällen eller tidigt på morgonen när det är fuktigt. Det är ett slemmigt jobb, men helt värt det vid skörd. Många klipper dem mitt itu, men jag samlar istället ihop dem i en hink och häller bort dem en bra bit ifrån odlingen.
• Gömställen & Ölfällor: Sniglar söker skugga under dagen. Lägg ut brädbitar eller plattor som du lyfter på dagtid för att plocka dem. Man kan också gräva ner låga burkar fyllda med öl som fångstfällor – kom bara ihåg att vittja och fylla på med färskt öl dagligen!
• Aska: En 20–30 cm bred sträng av träaska runt bädden torkar ut sniglarnas slem och stoppar dem. Det fungerar bra ända tills det regnar – då sköljs effekten bort och måste göras om.
• Bekämpningsmedel & Nematoder: Det finns godkända snigelmedel i handeln med järnfosfat (t.ex. Ferramol). När sniglarna äter det tappar de matlusten, drar sig tillbaka ner i jorden och dör. Det är ofarligt för andra djur. Mot just åkersniglar fungerar även mikroskopiska nyttoorganismer – så kallade nematoder – väldigt bra (har jag hört, då jag själv ännu inte använt det).

Svalare, torra vårar minskar snigelbeståndet drastiskt eftersom ungarna inte överlever och en riktigt djup vintertjäle minskar också antalet. I södra Sverige är igelkottar duktiga snigelätare, men här i zon 7 får vi istället förlita oss på paddor, grodor, löpbaggar och fåglar!

4. Hösten: rådjur och harar

När hösten kommer, kylan tätnar och sniglarna försvinner, brukar rådjuren och hararna hitta till kålgården. Kål är riktig lyxmat för dem under senhösten och de äter snabbt rent om man inte skyddar plantorna.

• Nät och fiberduk: Fungerar bra som skydd mot rådjur och harar på mindre ytor, men blir väldigt bökigt och tungt ju mer kål man odlar.
• Stängsel: Ett rejält staket eller stängsel är i längden det enda helt säkra skyddet mot både rådjur och harar. Det bör vara minst 2 meter högt och grävas ner lite i jorden så att rådjuren inte kan hoppa över och hararna inte kan gräva sig under det.
• Avskräckningsmedel: En del rekommenderar husmorsknep som otvättad fårull, blodmjöl, urin, ruttna ägg, vitlök eller människohår. De kan ha en kortvarig avskräckande effekt, men tvättas snabbt bort av regn och djuren brukar tyvärr vänja sig ganska snabbt.

Jag har mest använt nät och fiberduk på den kål som får stå kvar långt in på hösten och vintern, som till exempel grönkålen. Vår hund har nog också bidragit med en viss avskräckande effekt! Men när de kalla höstnätterna kommer blir den saftiga kålen till slut alldeles för frestande för rådjuren. Har man inte skyddat plantorna i tid är risken stor att man en morgon står där och tittar på ingenting annat än kala kålpinnar.